Fysträning & friskvård

Valpen och den unga hunden

Även om man ska vara rädd om valpar, som har ett mjukt och outvecklat skelett, så mår de bra av att få röra sig, använda kroppen på olika sätt och utforska sina förmågor.
Här testar Harry, en amerikansk bulldog, att gå på annorlunda underlag.
Ägare: Jeanette Åman, Foto: Tomas Nordlund

Valpar har ett mycket mjukt och outvecklat skelett som man ska vara rädd om, det är lättare än man tror att utsätta skelettet för trauman som orsakar skador och defekter. Men det betyder inte att man ska överbeskydda valpen! Den måste fortfarande få röra på sig, utforska olika miljöer och underlag, testa kroppens förmågor och så vidare. Att vara rädd om valpen innebär att man inte utsätter den för regelrätt motion som långa turer eller extra belastning (drag, viktmanchetter, bära väska osv). Däremot kan valpen med fördel få röra sig lös eller i långlina i skogen, på kalhyggen, bland stenrösen (under övervakning), kanske känna lite på ostabila underlag med mera. Att bada och simma är nyttigt även för valpar, och där är det svårt att göra fel eftersom lederna inte belastas. Men i en lagom anpassad mängd naturligtvis.

Så var inte rädd för att låta din valp röra på sig, det är nu vi lägger grunden för framtiden, utan använd sunt förnuft och var noga med att det inte blir några överdrifter bara.

När valpen växer upp och börjar utvecklas till en unghund, kan man långsamt öka träningen och bli lite mer målmedveten. Skogsturerna kan börja förlängas och det är positivt om man rör sig mycket i den obanade terrängen, så att hunden får klättra, balansera, krypa under, hoppa över och så vidare – det är en ypperlig form av allsidig träning.

Låt unghunden röra sig fritt eller i långlina i skog och mark, gärna i obanad terräng, så att den får en chans att springa, hoppa, klättra, krypa och balansera. Detta är en utmärkt grundläggande träning för alla hundar.
Båda bilderna Ägare & fotograf Jeanette Åman

Det är nu när valpen börjar bli unghund, man lite försiktigt kan börja introducera den för den eller de sporter man tänkt sig att satsa på och kanske vill tävla i. ”Introducera” betyder just det: att man presenterar sporten för hunden, låter den testa eventuell utrustning (t ex dragsele) och vänjer den vid träningsmiljön om denna är specifik, och om det handlar om dw och wp, så kan man fästa en liten petflaska i kedjan bakom selen, för att vänja unghunden vid att ha något där och att det kan låta.

Det handlar alltså mer om en mental förberedelse än fysisk träning och detta skadar inte den alltjämt växande hunden.
Här pratar vi inte om några vikter eller belastning!
Det ska även tilläggas att tidig tillvänjning inte är nödvändig för att få en bra wphund – många är de framgångsrika tävlingshundarna som faktiskt börjat rätt sent i livet. Har man däremot en hund som kanske är lite försiktig, osäker och har det jobbigt med saker kan en tidig tillvänjning vara en fördel – men då ska man veta vad man gör och introducera sporten i en mycket långsam takt som enbart syftar till att ge hunden positiva erfarenheter av miljön. Och fortfarande helt utan belastning från vikter.

Men när kan man börja då?

Ja det är faktiskt en jättesvår fråga att svara på. Det går inte att sätta en specifik ålder, eftersom olika raser växer och utvecklas i helt olika takt. Småväxta raser är färdigväxta långt tidigare än storvuxna.
Om hunden haft någon problematik under uppväxten påverkar också – tidig skada? Vänta gärna lite längre innan ni börjar träna.
Mentaliteten bör absolut beaktas: en trygg, framåt och självsäker hund kan starta tidigare än vad en försiktig, tillbakadragen eller kanske rentav rädd hund, bör göra – den bör få ägna sig åt andra saker tills den hunnit mogna lite mer. Om man pratar om den faktiska träningen alltså.
Och det är ingen fara, man behöver inte stressa, även hundar som startar senare i livet har visat sig kunna bli ytterst framgångsrika. 🙂

Röntga hunden innan ni sätter igång

Vi rekommenderar alla som tänker sig att träna dragweight och/eller weightpull (egentligen alla som tänker sig att på något sätt vara fysiskt aktiv med sin hund) att röntga hunden innan ni sätter igång träningen på riktigt.

Det man oftast röntgar är höfter (HD – höftledsdysplasi) och armbågar (AD – armbågsdysplasi) men vissa rasers hälsokrav kan även rekommendera röntgen av t ex knän eller rygg – kolla din ras’ RAS vad som gäller.

När hunden ska röntgas är lite olika, ofta beroende på hundens storlek. Stora hundar växer klart långsammare än små, men generellt mellan 12-18 månader – kanske uppemot 24 månader för de riktigt storväxta hundarna som t ex mastiffraserna.

En hund som visar sig ha något ledfel kan fortfarande träna dw och wp, faktum är att det är bra att träna upp en stark muskulatur runt en sämre led, som kompensation. Det enda man ska tänka på är att man eventuellt får anpassa träningen efter problemet – kanske ska man lägga upp en träningsplan i samråd med dels någon som är erfaren inom sporten, och dels en fysioterapeut.

Olika former av fysträning

Oavsett om du satsar helhjärtat på dragweight och weightpull, eller vill träna bara för att det är roligt och för aktiveringen, eller du vill stärka upp en sämre led – allsidig träning är bäst.
Om du brinner för och vill satsa på denna fantastiska sport bör du naturligtvis träna just detta både regelbundet och målmedvetet, men även hundar som riktas in på en specifik sport, gynnas av varierande träning.
En weightpullhund behöver inte bara vara stark: för att orka dra många drag under till exempel en tävlingsdag krävs även uthållighet.
En bra weightpullhund har ett mycket gott självförtroende och är trygg och bekväm i sin kropp – och det blir den genom en varierande träning.
Men vad är varierande träning då?
Ja, som exempel kan nämnas bland annat:

# Skogsturer off-road, lös eller i långlina (kroppskontroll, kondition)
# Jogging eller cykling med eller utan drag (kondition)
# Simning (kondition och styrka)
# Skritträning – att gå långsamt med motstånd (viktmanchetter, i ljung och ris, i vatten eller sumpmark, i mjuka underlag (uthållighet och styrka)
# Backträning – upp och ned, på skrå, backande (uthållighet och styrka)
# Bära klövja – endast för hundar med friröntgade armbågar, och först när de är fullt utvecklade och färdigväxta. Väskan ska sitta långt fram så att vikten hamnar över skuldrorna, inte ryggen, och inte så långt ner att de täcker armbågarna.
# Springpole/flirtpole (se HÄR för mer information)
# Lure Coursing – en form av kapplöpning efter trasa, sprint. För mer information se HÄR.

Förebyggande hälso- och friskvård

Hundens vikt är viktigare än du tror! Visste du t ex, att för en hund, är ett kilos övervikt lika slitsamt som tre kilo på oss människor? Ja det låter väl inte så farligt – men ofta bär hunden på mer än bara något enstaka kilos övervikt.. Övervikt är ett snabbt ökande hälsoproblem inte bara i USA utan även hos oss och bland våra husdjur. Och hundar bär mellan 65-80% av sin vikt på framkroppen beroende på kroppstyp, så armbågar och framtassar är de som tar stryk först. I övrigt drabbas de av samma problem som vi: ledvärk, hjärtproblem, svårighet att tåla värme, det kan bli svårt att ta sig upp och ned för trappor eller i och ur bilen, de får svårare att återhämta sig efter skada eller sjukdom och på grund av att de lätt hamnar i fysiskt underläge kan de bli intoleranta mot andra hundar.
Det finns alltså många goda skäl till att hålla sin hund slank och vältränad!

En hund behöver inte se ut såhär för att dess övervikt ska vara ett hot mot hälsan. Det räcker faktiskt med några få kilon för att det ska börja påverka hundens allmänna välfärd. Och livslängd.
Bilden tillhör Bromma Djursjukhus

På en slank hund utan övervikt ska du utan problem kunna känna revbenen om du stryker hunden längs sidorna. Du ska inte behöva ”gräva” eller nypa i hunden för att hitta dem – förutom om hunden är välpälsad. På en korthårig hund kan du även se dem när hunden ligger utslagen på sida, sträcker ut i galopp eller flåsar.
De allra flesta hundraser har även en mer eller mindre uppdragen buklinje.

Klor och trampdynor

Klorna ska vara korta, när hunden står korrekt uppställd bör de helst inte ta i golvet. Många tror att det går en ”hype” i att ha korta klor på hunden men det stämmer inte riktigt: en hund med långa klor löper en väsentligt ökad risk för kloskador när de är ute i skog och mark, klättrar och balanserar, och de har lättare att fastna om de rör sig på t ex gallerunderlag.
Det finns flera riskfaktorer med långa klor men de är så bra förklarade av någon annan redan, så vi väljer att dela hennes youtubeklipp med er här, istället. Den är 14 minuter lång och på engelska, men mycket sevärd!

Trampdynorna på en vuxen hund ska vara hårda (härdade) men släta och sprickfria. Har hunden problem med torra trampdynor som lätt får sprickor kan du smörja dem (spensalva är näst intill det enda du kan använda som inte omfattas av vårat nationella dopingreglemente), men är problemet återkommande bör man se över hundens kost, och kanske tillsätta extra fett eller en bra olja – men även här får man dock ha koll på dopingreglementet om man satsar på tävling.

Ta för vana att regelbundet gå igenom din hund: kolla öron, ögon, tänder, päls och hud, könsorgan, klipp klorna och kontrollera tassar och trampdynor. Hunden ska vara ”hel och ren”, inte lukta illa ur till exempel öronen eller munnen, det bör inte förekomma några flytningar från könsorganen och om hunden har några småsår kan man bara klippa bort pälsen runt omkring, rengöra och hålla lite koll. Något att vara extra vaksam mot är fukteksem, eller så kallade hot spots, som kan växa explosionsartat och dessutom vara mycket smärtsamma för hunden.

Med regelbundna kontroller lär du dig snabbt hur din hund ser ut och känns i vanliga fall, och upptäcker därmed också snabbare om något är fel. Och som bekant, är det alltid lättare att rätta till eller behandla problem på ett tidigt stadium.
Vi vill ju heller inte träna med, eller sätta någon press på en hund som kanske inte är helt kry, eller hur?

Hitta en bra fysioterapeut! Något som verkligen gagnar våra fysiskt presterande hundar, är regelbundna besök hos en bra fysioterapeut. Det behöver inte vara avancerat, en check-up lite då och då för att förvissa oss om att våra fyrbenta kamraters kroppar är i skick och fason, att hunden inte drabbats av någon liten sträckning, som orsakar en smärre snedbelastning, som långsamt förvärras…
Hundar är skickliga på att dölja smärta och kompensera för en sämre fungerande kroppsdel, så det kan dröja ett bra tag innan vi med blottat ögat ser det på hunden. Därför är det bra med en fysioterapeut som kan gå igenom den regelbundet, någon som inte ser hunden varje dag och som är skicklig på att hitta det hunden försöker gömma.
Att själv gå en kurs i massage och stretching för husbehov är också guld värt för hunden.

Så.
Ta väl hand om din fyrbenta kamrat,
för den förtjänar verkligen det bästa.
Och framför allt: se till att ha ett sjujäkla kul liv tillsammans!

Text av: Jeanette Åman

%d bloggare gillar detta: